af Inger Nordheden, lærer på Freinetskolan Kastanjen i Botkyrka udenfor Stockholm

 "Nu ska jag skriva lite kritik igen. Det gäller diskussionen som vi hade om kepsar och att man sa sin åsikt om skolan rakt ut. Jag börjar skriva om kepsar. Idag fick vi höra att vi inte fick ha kepsar på skolan och då ställs frågan för hundrade gången "VARFÖR" ? Ja det kan man ju fråga sig. Lärarna påstår att en del inte tar av sig kepsen när läraren säger till att dom ska göra det. Ibland förstår jag varför dom har keps på sig för jag har haft det en del gånger i skolan. Jag hade oftast kepsen för att jag inte orkade kamma håret på morgonen. Jag gick upp så sent så att jag hann bara äta frukost och sedan springa till bussen. Men nu till varför jag tror att dom andra har keps. Jo, för att dom kanske koncentrerar sig bättre på lektionerna eller så. Jag hade keps för att jag inte kunde koncentrera mig också. Det är många som skriver kritik och åsikter i Kastanjebladet numera och det kan jag förstå för det är mycket som är dåligt i denna skola. Alla i skolan tycker att finns någon nackdel med denna skola men när man t.ex säger "skitskola" så ska ni tillkalla föräldrarna. Jag säger bara en sak. "VA?" Varför ska man tillkalla föräldrarna? Dom behöver inte komma till skolan för varenda liten grej som man säger eller gör. Jag har en fråga. Vågar inte ni lärare prata enskilt med oss elever? Måste föräldrarna vara med hela tiden? Vi är inte korkade. Vi vet vad ni säger och vi kan ta emot kritik. Nu tycker jag att ni ska sluta behandla oss som barn. Om ni har något att säga om vi har gjort fel så prata med oss. Vi tål kritik.

Peter
Texten är publicerad i nummer fyra 1998 av Freinetskolan Kastanjens skoltidning. Peter, som skrivit texten ovan gick i åttan och deltog alltid livligt i kepsdiskussionen, något som lärare i svenska skolor kan ägna mycken tid till. Många menar att eleverna inte får ha mössor på sig inomhus och att med mössor menas också kepsar.

Skoltidningen är ett av de forum vi har för åsiktsutbyte och tankar kring hur skolan ska vara. Stormötet och klassrådet är andra forum. Vi hindrar inga åsikter att komma upp till ytan. Tvärtom uppmuntrar vi dem. Det blir en del i vår pedagogik. Om eleverna tillåts kritisera, så blir vi lärare mindre prestigefulla och kanske till och med kan klara att ändra praktiken då och då.

Kepsen är en stående punkt i alla forum för de äldsta eleverna. För dem är det ofattbart att vi lärare kan lägga ner så mycket energi på att få dem att ta av sig kepsen på lektionerna. Varje år kommer kepsdiskussionen upp på något av de två stormöten som vi regelbundet har på skolan. De yngsta barnen, de som är sex år till och med elva år, har sitt stormöte och de äldsta från tolvåringar till och med sextonåringarna, har sitt. Varje vecka samlas de cirka hundra elever som tillhör varje stormötesgrupp i vår musiksal. En elev är ordförande och en är sekreterare.

Varje höst kommer frågan upp. Varje höst försöker eleverna. Förra hösten fick de trots allt ett genombrott. På ett stormöte räckte en pojke upp handen och sa att han inte tänkte ge sig. Han föreslog att eleverna från sexan till nian skulle få ha keps på sig på lektionerna, få ha jackorna på sig i klassrummet, få äta godis på rasterna och tugga tuggummi på lektionerna. Vi lärare började förstås att argumentera emot i vanlig ordning. Vi hävdade att de äldre eleverna skulle bli dåliga förebilder för de yngre på skolan, vi hävdade att eleverna inte skulle äta skolmaten när det var dags för lunch om de åt godis på rasterna ( I Sverige får alla elever lunch i skolan utan kostnad), vi hävdade att det skulle bli stökigt och osunt i klassrummet om de satt med jackorna på sig inomhus och vi påstod att det skulle störa lektionerna om de tilläts tugga tuggummi.

Eleverna gav sig inte. En pojke föreslog att de skulle skicka hem en förfrågan till föräldrarna och höra deras åsikt om saken. Vi lärare tyckte att det var ett bra förslag. Enkäten författades redan samma dag och delades ut bland kamraterna. Aldrig har en lapp från skolan kommit tillbaka så fort! Problemet var att föräldrarna tyckte väldigt olika. Hur skulle vi göra nu? På nästa stormöte lästes resultatet upp och eleverna frågade oss till råds. Skulle de, vars föräldrar var positiva till elevernas önskemål, få tillåtelse att t ex ha keps på sig i klassrummet eller måste alla göra lika? Vi beslutade att fråga rektorn om hur beslut togs på skolan och en delegation av elever åtog sig att tala med rektorn

Under veckan som kom träffade de rektorn som lovade att återkomma nästa stormöte med besked. Stormötesdagen kom och rektorn redogjorde för beslutsordningen. Han följde olika frågor från förslag till beslut och visade de vägar de kunde ta. Eleverna fick klart för sig att inga förändringar som gällde alla och som kunde innebära att föräldrar kunde ha allvarliga invändningar kunde fattas utan föräldrarnas medgivande. Tuggummifrågan och kepsfrågan var sådana frågor, vilket ju eleverna redan insett. När det nu visade sig att föräldrarna till de äldsta eleverna i årskurserna åtta och nio tyckte att det var okey att elever och lärare bestämde själva och föräldrarna till årskurs sex och sju var negativa till alla förslag, menade rektorn att det enligt honom var okey att göra olika för de olika årskurserna. Så beslutades också och efter en månads diskuterande fram och tillbaka fattades beslutet att de äldsta eleverna skulle tillåtas ha keps inomhus, tugga tuggummi på lektionen om det inte störde andras arbetsro och äta godis på rasterna om de inte lurade yngre elever att göra likadant. Denna process tog lång tid men det verkade inte bekymra eleverna. De avstod från kepsarna ända tills beslutet var fattat och tycktes njuta av att kunna driva en fråga till det blev ett beslut som var förankrat hos alla. Det gällde alltså inte bara att få sin vilja igenom utan att få med sig alla i processen. Först då kunde alla elever acceptera att inte ha jackorna inomhus och att man hade olika regler i de olika årskurserna. Det verkade alltså som att om eleverna tyckte att de gjort allt som stod i deras makt och de också lyckats med det mesta. Dessutom fick de ett exempel på demokrati i praktiken och uppleva att vuxna lyssnade på dem och tog dem på allvar. Vi tycker att vi långsamt håller på att lära eleverna att hitta former och forum för sin kritik. Således har eleverna lyckats ändra på formerna för stormötet, få till stånd revideringar av ordningsreglerna, och att ändra på inriktningen på skoltidningen.

De åt inte maten
Jag nämnde tidigare att elever i Sverige servas lunch varje dag i skolan. Vi uppfattar det som en rättighet för alla och det finns direktiv till skolmåltidspersonalen att se till att näringsvärdet i skollunchen motsvarar 25% av det näringsintag som varje barn behöver varje dag. Föräldrarna förlitar sig på att barnen äter i skolan och vi lärare som äter med barnen försöker skapa matro och lära barnen goda matvanor. Trots det vill inte alla barn äta i skolan. Några klagar på maten och andra på matron. I min förra klass hade det blivit ett mönster att inte äta. Ändå lagades den mesta maten på vår skola i skolans kök, ändå åt vi i klassrummet, ändå hade vi målat härliga tallriksunderlägg som vi plastat in. Ändå hade vi en mysig stämning i klassen. Men de ville inte äta. De ville överhuvud taget inte sitta vid matbordet mer än högst en och en halv minut. Jag slog larm redan andra veckan och tog på klassrådet upp frågan. Jag föreslog att de skulle sitta kvar i minst en kvart varje dag. Eleverna röstade genast ner förslaget och menade att de inte ville sitta länge, att de inte var vana vid det hemifrån och att de ville ut så fort som möjligt för att försäkra sig om de bästa bandyklubborna. Jag envisades. Talade om matro, om ont i magen och om bordskick. Då upphävde Kalle sin stämma och undrade om jag hade bestämt mig för att driva igenom min vilja eller inte.

-Hur då menar du, undrade jag.

-Jo, för om du redan bestämt dig för att driva igenom ditt förslag så vill jag att du säger det för då är det ju ingen idé att vi sitter här och ödslar tid på att försöka övertyga dig om motsatsen! Som så många gånger senare i denna roliga klass, kom jag helt av mig. Jag började skratta och sa att jag inte hade bestämt mig.

-Då så, sa Kalle. Då röstar vi. Utfallet förstår ni säkert. Det blev ingen tidsgräns men heller inte bättre matvanor. Jag var desperat. Flickorna såg ut som streck och tyckte ändå att de var för tjocka. Jag frågade föräldrarna på ett föräldramöte. De höll med mig och bestämde helt enkelt att eleverna skulle sitta kvar under minst tio minuter varje dag. Däremot stödde de ett annat förslag om att eleverna skulle att få sätta sig vid det bord de ville och med vem de ville. Jag tog mig för pannan och tänkte på det enorma jobb vi lagt ner för att få en mobbad flicka accepterad. Nu skulle det bli problem varje lunchrast. Tänk om hon inte blev vald? Jag försökte lite halvhjärtat men hade ingen framgång. Eleverna gick med på att sitta längre vid bordet om de fick sitta med vilka de ville. Jag lovade att tänka på saken.

På nästa klassråd tog vi upp frågan igen. En lärarkandidat från lärarhögskolan i Stockholm och som då praktiserade i klassen, vittnade om hur det kändes när hon aldrig blev vald i brännbollen när hon gick i skolan. Ingenting hjälpte. Jag var ändå böjd att förbjuda tilltaget och ta på mig barnens ilska. Jag menade att det var bättre att de var arga på mig än att några kände att de inte blev valda. Då tog Kalle till orda igen.

– Hör du Inger, sa han. Tänk om vi är den enda klassen i historien som klarar att se till att alla känner sig valda. Kan du inte låta oss få försöka?

Jaha, där stod jag igen. De fick försöka. Två gånger stod elever bredvid och såg ledsna ut efter den dagen. Den ena gången var det den mobbade flickan och den andra en pojke. Båda gångerna tog jag upp problemet omedelbart och sade efter andra gången att det aldrig fick hända mer. Det var inte värt priset, menade jag. Eleverna lovade.

– Vi ska tänka ännu mer, sa de. Vi försöker verkligen men det är inte alltid vi ser eller förstår. Sista chansen då? Sedan dess har det fungerat. Alla är glada. Alla sitter minst tio minuter vid bordet och de flesta har börjat äta mer.

Jag tror att det är viktigt att elever får försöka. När de försökt och inte lyckats kan de lättare acceptera att deras ideèr inte var riktigt genomtänkta. Annars är det lätt att de bara saboterar för att de känner att de inte har något att säga till om.

Musa
Ett sista exempel får illustrera hur man kan lära sig av sina misstag. Musa är kurd men har under åren som jag känt honom haft svårt att veta om han ska bejaka sin kurdiska identitet eller om han liksom många andra av hans släktingar ska anta den turkiska. Hemma talar man både kurdiska och turkiska och i Sverige har inte familjen deltagit i den kurdiska kampen i någon större utsträckning. Dock snurrade det i huvudet på Musa. Är han turk eller kurd? I de tidiga tonåren vägde det över mot det kurdiska och han började öppet ifrågasätta sina turkiska klasskamrater och Turkiet som stat. Det verkade som om han tog ut ifrågasättandet på sina kamrater i stället för på föräldrarna som ju är ganska vanligt i den åldern. Han var ofta ovän med några turkiska pojkar och skällsord och svordomar haglade i klassrummet varje dag.

Vi lärare hade fullt sjå att hålla konflikten på en nivå så att den inte störde skolarbetet för mycket.

Men så hände det att Öcalan blev fängslad i Kenya. Då hade Musa bestämt sig. Nu var han kurd. Nu var det krig. Kriget skulle föras i Skoltidningen, bestämde han sig för. Många och långa var de diskussioner han förde med mig om hur man uttrycker sig så att folk ska förstå var han stod i debatten. – Jag sa till honom att det bästa sättet att få folk att förstå vad man tycker är att vara tydlig och korrekt både i argumentationen och i språket. Han ville i alla fall markera lite mer, sa han.

– Kan jag skriva Turkiet med små, små bokstäver och kurder med jättestora? undrade han.

– Ja, det är klart att du kan, men folk som läser kommer att undra vad det är för underligheter och mest se till formen och inte till innehållet, försökte jag.

– Men om jag använder några svordomar då, bara några, så kanske de förstår bättre, försökte Musa.

– Ja, då får du förstås effekten att folk retar sig på svordomarna och förfasar sig över dem i stället för att läsa det du skrivit, forsatte jag.

Diskussionen tog nästa aldrig slut och trots mina förmaningar kom Turkiet med små bokstäver och kurderna med versaler och stora. Jag läste till slut igenom texten och godkände den för publicering. Då flög f-n i Musa och när jag hade gått tog han disketten och stoppade in den i datorn igen. Så kom det sig att de sista meningarna kom med. När jag så lade in texten i mitt redigeringsprogram, såg jag bara streck på skärmen som markerade var på pappret texten hamnade. Därför märkte jag inte fadäsen förrän tidningen gått i tryck och då var det ju så dags. Så här var texten i skoltidningen:

"Jag ska skriva om PKK igen precis som jag gjorde i förra skoltidningen. Mina tankar om PKK är positiva. Jag är en PKK-anhängare. Jag är inte emot PKK utan jag är emot turkiska nationalister. PKK har kämpat för ett självständigt land och för mänskliga rättigheter. Turkarna ger inte KURDERNA ett eget land på grund av en viss person som jag inte gillar. Han heter Mustafa Kemal Ataturk. Konflikterna mellan KURDER och turkar började när turkarna krigade mot grekerna på 1920-talet. Dä ville turkarna ha hjälp av KURDERNA. Då sa KURDERNA att dom ville ha en del av landet om dom skulle vinna. Turkarna vann kriget. Och när KURDERNA så ville ha sitt land så fick dom inte det. Det där kan vara en av anledningarna till konflikten mellan KURDER och turkar. Om någon militär dör i Turkiet så blir han sehit. Sehit betyder att någon dör för (ALLAH) , för Koranen eller i ett muslimskt krig. Då blir människan sehit. Jag tycker att inte någon turkisk militär är sehit utan mördare och skit som dödar folk. Turkarna säger att deras militär är världens bästa militärmakt. För mig är dom skit. Öcalan har kämpat för KURDERNA i ca 15 år. Öcalan är en KURDISK man. Han blev tillfångatagen av turkisk militärpolis. Turkarna säger att dom spionerade på Öcalan i Kenya med hjälp av Grekland och Kenya. Öcalan har ett stort KURDISKT folk bakom sig. Jag vill att KURDERNA ska protestera mot turkarna för att dom har fångat vår ledare. Mina tankar om turkar är negativa. Om jag fick skulle jag svära i skoltidningen så skulle jag svära om turkarna. Turkiet är ett fegt land och ett snålt land som inte ger oss vårt land. Dom säger att Mustafa Kemal Ataturk var alkoholist och homosexuell. Det tror jag definitivt på. Jag stödjer PKK."

Det var bara att vänta på reaktionerna. De kom. I form av en hel deligation av turkiska föräldrar som tågade till rektorn.

-Vem är ansvarig för detta undrade de? Det var bara att erkänna. Det var ju jag. Musa påstod att det var han som var ansvarig och att rektorn skulle skicka deligationen till honom så skulle de få veta vem som hade rätt. Jag stoppade detta förstås och satte mig med Musa för att gå igenom hur vi nu skulle agera.

-Jag är ansvarig utgivare förstår du, sa jag, så det är jag som får ta på mig skulden och be om ursäkt.

-Men det är ju jag som har skrivit texten, sa Musa. Jag tar på mig skulden. Jag kan prata med föräldrarna .Jag ska inte skälla på dem.

-Det går tyvärr inte till så, fortsatte jag. Är man ansvarig utgivare så ansvarar man för allt som står i tidningen och får ta konsekvenserna av det.

-Men har vi inte yttrandefrihet och tryckfrihet i Sverig? undrade Musa.

-Jo, men det innebär inte att folk inte får reagera på det man skrivit och i värsta fall dra den ansvariga utgivaren inför domstol.

-Vi skriver en ursäkt i nästa nummer, sa Musa då.

Så blev det och det blev också flera veckors bra prat på svensklektionerna om just tryck- och yttrandefrihet och vad det leder till. Jag satte mig med de turkiska föräldrarna och pratade med dem och bad om ursäkt. De accepterade den och kände att de fått upprättelse genom Muss och min offentliga ursäkt. Det de hade svårt att smälta var att Musa vägrade att byta åsikt!! Man kunde inte tycka som han, menade de. Det kunde man uppenbarligen. Kanske kommer Musa till någon annan ståndpunkt när han blir vuxen. Kanske kan hans protest och engagemang hjälpa honom att nyansera sig i fortsättningen. Jag tror det faktiskt.

Jag har med dessa tre exempel velat visa att demokrati inte är något man kan lära sig genom att prata om den. Man måste uppleva att skolan arbetar på ett demokratiskt sätt och att de åsikter och förslag man har tas på allvar. Först då kan man inse att demokrati inte bara är att man får alltid får som man vill. Men man måste få försöka!